Megaförkylningen Allan har hägrat de senaste dagarna men nu börjar den avta så sakteligen. Kvarstår som minne gör lite hosta, täppa och träningsvärk i "hostmusklerna". Men jag ska inte klaga för kanske omvandlades en aning gnutta fett till en liten muskel på magen, vem vet!?
--------------------
Idag hjälpte svärmor vår jättefisk Holger bort från lidande och jag är imponerad över modet! Det sägs att det mest "humana" sättet att hjälpa en dålig fisk till döden är i kokande vatten. Jag fixade det inte men det gjorde hon, dagens hjältinna! Det känns bra att slippa se honom lida även om han bara var en fisk... Sorgen är, som tur är, inte lika omfattande (läs: inte befintlig) som den har varit för andra djur i mitt liv. Lite intressant det där, hur man värdesätter liv på olika sätt beroende på vilken typ av liv det är... Är det storleken? Känslan? Klappvänligheten? Möjligheten till ögonkontakt? Djurtypen?
-------------------
Alla fotokategorier som ska finnas på vår sida just nu är uppe, för första gången. Vissa saker tar tid helt enkelt :) Jag förväntar mig att lite mer inspiration och kreativitet kommer till mig när våren börjar anlända, så att det kommer nytt nytt nytt.
-------------------
Jag lider med min vän, vars pappa har gått bort. Jag kan ju självklart inte veta hur hon känner men jag påminns om när min morfar gick bort, antagligen för att de båda dog av samma cancerform. Det är 10 år sedan nu (om några dagar) men det känns som härom året bara. Det jag minns mest från själva dödstillfället är känslan av frihet, lycka och lugn som fyllde rummet. Jag är fortfarande övertygad om att jag kände/såg hur min morfars själ i det momentet då han slutade att andas flöt över hela rummet och förmedlade de där känslorna, att han ville förmedla att nu var allt bra, ingen mer smärta. I det fallet var döden vacker. Det som var fult var sjukdomen, inte själva döden. Sen kom såklart sorgen och det där skumma fenomenet att förstå döden, att någon, rent fysiskt, inte finns mer. Det kommer jag nog aldrig förstå helt och fullt så jag försöker att inte lägga för mycket energi på det och ta i trä så har jag ännu inte hamnat i så många situationer så att jag behöver tänka på det... Men en extra tanke går till morfar och vännens pappa idag och om det är så att man ses i en himmel eller så så tror jag nog att de har det rätt så härligt där, tillsammans med en massa andra mysiga människor/själar/andar :) Och är det inte så så är jag övertygad om att de båda har det riktigt bra ändå, var de nu är. Och Holger, han rockar nog fett i fiskhimlen.
--------------------
Idag hjälpte svärmor vår jättefisk Holger bort från lidande och jag är imponerad över modet! Det sägs att det mest "humana" sättet att hjälpa en dålig fisk till döden är i kokande vatten. Jag fixade det inte men det gjorde hon, dagens hjältinna! Det känns bra att slippa se honom lida även om han bara var en fisk... Sorgen är, som tur är, inte lika omfattande (läs: inte befintlig) som den har varit för andra djur i mitt liv. Lite intressant det där, hur man värdesätter liv på olika sätt beroende på vilken typ av liv det är... Är det storleken? Känslan? Klappvänligheten? Möjligheten till ögonkontakt? Djurtypen?
-------------------
Alla fotokategorier som ska finnas på vår sida just nu är uppe, för första gången. Vissa saker tar tid helt enkelt :) Jag förväntar mig att lite mer inspiration och kreativitet kommer till mig när våren börjar anlända, så att det kommer nytt nytt nytt.
-------------------
Jag lider med min vän, vars pappa har gått bort. Jag kan ju självklart inte veta hur hon känner men jag påminns om när min morfar gick bort, antagligen för att de båda dog av samma cancerform. Det är 10 år sedan nu (om några dagar) men det känns som härom året bara. Det jag minns mest från själva dödstillfället är känslan av frihet, lycka och lugn som fyllde rummet. Jag är fortfarande övertygad om att jag kände/såg hur min morfars själ i det momentet då han slutade att andas flöt över hela rummet och förmedlade de där känslorna, att han ville förmedla att nu var allt bra, ingen mer smärta. I det fallet var döden vacker. Det som var fult var sjukdomen, inte själva döden. Sen kom såklart sorgen och det där skumma fenomenet att förstå döden, att någon, rent fysiskt, inte finns mer. Det kommer jag nog aldrig förstå helt och fullt så jag försöker att inte lägga för mycket energi på det och ta i trä så har jag ännu inte hamnat i så många situationer så att jag behöver tänka på det... Men en extra tanke går till morfar och vännens pappa idag och om det är så att man ses i en himmel eller så så tror jag nog att de har det rätt så härligt där, tillsammans med en massa andra mysiga människor/själar/andar :) Och är det inte så så är jag övertygad om att de båda har det riktigt bra ändå, var de nu är. Och Holger, han rockar nog fett i fiskhimlen.
/Fia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar